MENY
Alex och jag (Rebecca) börjar våra två veckor på OPD/akuten idag. När vi kommer in i det lilla patientrummet (där man tar emot patienter) befinner sig en gammal man på britsen omringad av termin-ettstudenter från Malawi. Studenterna håller ivrigt och lite vilsna på att ta vitala parametrar och sätta PVK på den gamla mannen medan sjuksköterskan sitter på en pall i hörnan och nonchalant ge ordrar. Alex och jag som är nya går fram till sjuksköterskan och introduceras oss själva och fråga vad är det som händer med patienten. Vi får som svar hjärtsvikt och han kommer blir remitterad till medicin avdelningen. Sen ser vi att patienten har både ödem och svårt att andas och vi kommer fram till att patienten har både höger och vänstersidighjärtsvikt.
Alex hoppar sen in för att hjälpa de vilsna studenterna med pvkn och blir kort efter skuren av nålen som studenten har stuckit patienten med. Lite orolig blir vi båda då HIV är vänligt bland patienterna här. Vi säger till sjuksköterskan att vi behöver testa patienten för HIV och hepatit då alex har blivit stucken och blöder på armen. Sjuksköterskan först nu blir lite aktiv och hjälper oss till HIV centralen 20m bort. På väg mot HIV centralen hinner Alex försvinna och jag börjar då leta efter henne men inser sen att hon får komma tillbaka till OPD då jag inte kommer kunna hitta henne.
Väl tillbaka till OPD ligger den gamla mannen nu ner på britsen och är medvetslös. Fem minuter innan hade patienten suttit upp och varit klar vaken och nu plötsligt är han medvetslös. Patienten är omringad av Malawisk sjukpersonal, studenter och anhöriga och ingen gör någonting. Jag frågar då direkt ”vad är det som händer?” ingen svara sen frågar jag ”varför har ingen börjat HLR?” och igen inget svar. Med ens börjar jag hjärtkompressioner och märker att patienten blir lite mer vaken men snabbt tappar medvetandet igen. Under andra omgången kompressioner börjar patienten få en massa bubblor i munnen och kommer inte kunna andas ”vi behöver en sugslang, han har bubblor i munnen” säger jag till sjuksköterskan bakom mig. Det tar typ två-tre kompressions omgångar till innan sugslagen är igång och sjuksköterskans suger i munnen på patienten. Under hela den tiden ser folk bara på och en studenten mäter O2 saturationen på patientens finger. Ingen verkar ha en koll på vad som behövs göras. En medical assistent framför mig kollar bara på med ett stetoskop runt halsen. Efter totalt ca fem kompressions omgångar är bröstbenet bruten och det känns lite obehagligt att göra kompressioner då det knäcks varje gång i bröstkorgen när jag trycker ner. Som tur kommer Alex in och ser vad som händer och säger direkt ”behöver du hjälp”, ”yes, please”. Alex hoppar sen in och tar över kompressioner och vi turas om efter varje 30. Det finns fortfarande ingen puls och vi frågar the medical assisant som står framför oss om vi ska sluta då patienten inte har visat något livstecken. Han lyssnar med sitt stetoskop samtidigt som jag känner efter puls men ingen känner eller hör något. Vi kommer fram till att sluta med kompressioner och låta honom få gå vidare i fred. Anhöriga är i rummet och de tar farväl.
Hela situationen var lite märkligt eftersom ingen hade varit villig att reagera när mannen blev medvetslös trots att vi nyss hade haft en kurs om ’primary trauma care’ och övat på HLR här i sjukhuset. De var både Alex och min första verkliga upplevelse med HLR och vi lärde oss mycket från denna situationen. Vi vet fortfarande inte riktigt hur patienten fick hjärtstopp men han var gammal med dåligt hjärta så det var rätt långt gången innan han kom till oss. Vårar tankar går nu till mannen och hans familj.
PS. Blodsvaren från labben var negativa för HIV och hepatit, det var jätteskönt att höra.
Varma hälsningar Rebecca och Alex på OPD
|
|
|
|
|
|
0