nursesinnkhoma.blogg.se - Bo bo! Så som barnen hälsar på oss i sjukhuskorridoren

Efter fem dagar utan internet har vi ÄNTLIGEN lyckats att fixa det! Det har varit en tumultartad start på vårt äventyr med the true malawian experience; strömmen som kommer och går, knappt någon mat, för lite pengar och inget internet.

VI har nu insett att man köper basvaror i Lilongwe en timme bort, men frukt och grönt köps på byns marknad på lördagar. Vi har idag växlat tillräckligt mycket pengar för att klara oss ett tag framöver. Vår kära vän Pearson, it-guden på sjukhuset, som även hjälpte oss med internetet, lärde oss att köra in till Lilongwe idag. Fel sida av vägen men glada nyheter till alla oroliga föräldrar, vi lever och allt gick bra! Känns bra att kunna vara självständiga samt att det är säkrare att köra bil själva än att ta den lokala bussen. Bil får vi hyra av sjukhuset.

Nkhoma CCAP Hospital är ett gammalt sydafrikanskt missionssjukhus och hela byn är starkt influerad av denna gamla version av kristendomen. Vi går till kyrkan på onsdagar och söndagar och byborna sjunger alla sina psalmer med olika stämmor vilket är supermysigt. Första mässan vi var på fick vi ställa oss upp och presentera oss för hela församlingen, vi blev varmt välkomnade!

Det finns mycket att säga om hur underutveckland denna byn är men Nkhoma Hospital är ändå ett av de bästa i landet vilket egentligen inte säger så mycket då Malawi är det tredje fattigaste landet i världen.

Vi är uppdelade i två grupper. Emma och Cajsa är på OPD, vilket är typ akutavdelningen med stor modifikation. Hit kommer alla patietenter för att få en bedömning eller för att få läkemedel, det är långa väntetider. Väntan på registrering, väntan på läkemedel, väntan på att få att på att knacka på dörren in till akutavdelningen som egentligen bara är ett rum. Allting är oklart och vi förstår inte konversationen med patienterna men de vi jobbar med är snälla mot oss och översätter det som de anser är relevant och låter gärna oss ta över verksamheten på egen hand (aka förvinner spårlöst).

Rebecca och Alex är på Medical Ward som framförallt är en medicinavdelning, uppdelad för kvinnor och män. Här tas vitala parametrar, delas medicin, tas blodprover och sätter PVKer. Patienterna har diagnoser så som tuberkulos, cancer, hjärtsvikt, anemi, pneumoni, meningit och HIV. Diagnoserna ställs av läkarassistenter vilket innebär att de sällan är korrekta pga bristen på läkare. Många patienter får antibiotika utskrivet oavsett om de behöver det eller inte. Anledningen till detta säger dom beror på att dom hellre ger det för tidigt än för sent då många patienter ha HIV vilket gör dom känsliga för infektioner och ger begränsad tid till en ordentlig undersökning.

Alla journaler är i pappersform och är patientens egna ansvar, det är svårt att tyda de slarvigt nerskrivna anteckningarna (dom är dock på engelska). Ett annat problem vi ser är att man är väldigt sparsam på material då sjukhuset har ekonomiska problem. Detta kan vi se i att man sticker samma patient med samma nål om och om igen, spolar ej med natriumklorid innan och efter antibiotika eller använder samma förkläde en hel arbetsdag. Trots dessa förhållanden är vårdpersonalen väldigt kompetenta och kreativa i sin profession och dom har varit väldigt välkomnande mot oss.

Vi bor i Nkhoma SYNOD Guesthouse som ägs av en sydafrikansk kvinna från den gamla missionstiden. Vi delar ett stort rum med 5 sängar, vi har en ordentlig toalett och dusch och vi delar kök / vardagsrum med andra studenter på boendet. Det finns lokala kvinnor som arbetat här och som vi kan beställa bröd, bullar och mandas (friterad deg) av. Det finns trädgårdsmästare och vakter runt oss hela dagen och vi känner oss extremt extremt bortskämda. Boendet ligger ca 2 minuter gångväg från sjuhuset vilket är fantastiskt och skönt då vi äter lunch hemma.