MENY
Heloo
För några dagar sen skulle vi gå till marknaden och fixa klänningar med vår nyfunna vän Grace. Men när vi möter henne säger hon att de har ett akutfall och vi springer genast dit, såklart! Iklädda vardagskläder drog vi på oss förkläde och handskar och kastades in i traumat. Vi var några av de första på plats och fick genast hjälpa till så gott vi kunde. ABCDE-systemet var det första vi frågade om, då andningen var rosslig och svår men blodtransfusion redan var startad. A= airway. C= circulation, alltså har de inte använt sig av ABCDE! "Kan någon intubera??" "Kan vi ge ketamin mot smärtan?" "Var finns nålar?" "Var finns intubator?". Tiden kändes oändligt lång mellan insikten att något måste göras NU och när det faktiskt hände. Ingenting verkade finnas på rätt plats, fungera eller finnas i rummet överhuvudtaget. Ingen verkade ha helt koll på läget och allting kändes väldigt förvirrande. Jag (hej jag är Emma) insåg att vi hade en intubator, en sån som inte fanns i akutrummet (varför inte??), så jag sprang hela vägen hem för att hämta den. Hela tiden hade jag den 13åriga pojkens ansikte framför mig. Pratade lugnade med honom medan jag höll hans huvud för att stabilisera nacken och öppna luftvägarna. Det blödde från hans ena öra: basskallfraktur, fick vi reda på från en av de holländska läkaren som kom precis efter oss. Hon tog på sig ledarrollen och instruerade oss andra att göra saker. Ändå intuberades han inte förrän efter en halvtimme efter hon kommit (då har jag alltså hunnit springa igenom hela sjukhuset, hem, låsa upp, leta upp intubator och springa tillbaka), trots att hon tjatade om att det måste göras NU, och vi också frågat om det tidigare. Kaotiskt. Efter en neurologisk undersökning fick han 3 poäng, fixering och dilatering av båda pupillerna, ingen smärtreaktion och ingen respons överhuvudtaget. Trots att syre nu trycktes in och blod sugits ur hans lungor gick syremättnaden inte över 50 %. Vi fortsatte försöka rädda pojkens liv en stund till men till slut deklarerade läkaren att pojken var hjärndöd och att hon bara förlängde hans lidande genom att hålla han vid liv. Det var uppenbart att han var i stor smärta. Hon rekommenderade att vi injicerade ketamin och hämtade hans familj så att han fick lämna denna världen på ett bra sätt, och inte i en ambulans påväg till det centrala och största sjukhuset i Malawi. På grund av hans skador är det inte ens säkert de hade kunnat hjälpa honom då neurokirurger inte växer på träd här.
Cajsa injicerade ketamin mot smärtan, och vi två tillsammans med den holländske läkaren och hennes läkarstudent, plockade bort alla slangar och rengjorde honom. Sedan stod vi där med honom ett tag, klappade på honom och pratade med honom. Läkaren förklarade alla moment jättebra och behandlade pojken precis så som han förtjänade, samt förklarade hela tiden att vi hade gjort allt vad vi kunnat med de förutsättningar vi hade, att hon uppskattade vår hjälp och att vi ska ta det lugnt resten av dagen.
Jag vet att vi alla kommer minnas denna lilla pojken, även fast vi inte vet hans namn.
Bilolyckor så som den han råkade utför är vanliga i Malawi, detta på grund av att infrastrukturen inte är jättebra. Vägarna kantas av marknader aka människor och det är hela tiden folk på vägen som cyklar eller åker kärra med massiva laster! Bilarna bryr sig inte om detta, utan det är tuta och köra som gäller sen får de som är i vägen flytta sig så bäst de kan. Dagen innan denna pojken kom in var vi på plats vid en annan bilolycka! Liknande skador men ingen skallfraktur. Också en yngre pojke. Det glädjer mig att meddela att denna pojken är här i Surgical ward och återhämtar sig långsamt! För att komma med positiva nyheter!
Vi är tacksamma för alla upplevelser som kan hjälpa oss bli bättre sjuksköterskor så att vi någon dag kan rädda liv på rätt sätt i rätt ordning.
Hälsningar, Emma med input från Cajsa
0